Sol, Safari & Serundeng
En kryddig reseberättelse av Anders och Marianne Lennqvist

c

Röda Havet under ytan

Väckarklockan ringer och med ett ryck är vi klarvakna. Vi befinner oss i Na'ama Bay, inte långt från Sharm-el Sheikh.Vi har valt ut ett av de många dykcenter som finns här. På väg ut mot dagens dykmål vid Ras Mohammed kommer ett stim delfiner upp framför båten. De väcker stor uppståndelse och vi ser dem leka en stund i bogsvallet innan de lika plötsligt är borta igen. När vi kommit fram lägger båten till vid en boj och alla blir ivriga att komma i vattnet. Med utrustningen på plats kan vi hoppa i och efter en sista kontroll gör vi tecken att gå ner.

Under ytan är allt annorlunda. Kontrasten är enorm mellan det gulbruna ökenlandskapet där uppe och världen här nere. Här finns ett stort utbud av färger och former på såväl koraller som fiskar. Det första vi upptäcker är George, den stora napoleonfisk som håller till här. Denne sävlige grönblå bjässe simmar slött efter oss på behörigt avstånd. Han plirar med ögonen och ser ut att vilja ha något ätbart. Till höger om oss finns en korallpelare som går nästan ända upp till ytan. Den är bebodd av mjuka och hårda koraller i regnbågens alla färger. Intill pelaren har ett stort stim av röda revabborrar samlats. Det är ett myller av hundratals små fiskar som rör sig så intensivt att de nästan får vattnet att sjuda. Snett nedanför dem finns ett mindre stim av små svart-vita fiskar.

Vi söker en stund i korallrevets håligheter hittar till slut en muräna. Hon eller kanske han, glor ilsket från sitt gömställe. Vi låter oss dock inte skrämma, utan ligger lugnt och betraktar den en stund och njuter samtidigt av att bara finnas till här och nu. Känslan av total viktlöshet, det salta vattnet i ansiktet och tystnaden är överväldigande. Stämningen kan inte störas av något onödigt prat och det enda som hörs är det regelbundna bruset av luften vi andas ut. Ett pärlband av luftbubblor stiger till ytan i det kristallklara vattnet. Väl uppe på båten har kapten Mohammed och hans medhjälpare lunchen klar.

x
c

Safari i Masai Mara, Kenya

Morgonen därpå stiger vi upp mycket tidigt. Det är nästan kyligt i luften när vi ger oss av med safaribilen. Detta är den bästa tiden på dygnet att se djuren, då de fortfarande är aktiva eftersom hettan ännu inte förmått dem att dra sig tillbaka i skuggan.

Vi åker genom det fantastiskt vackra landskapet. Böljande gröna slätter, akacior som sprider sina kronor mot himlen, jättelika kaktusar, mjuka berg i bakgrunden och hela hjordar av zebra, vattenbuffel och gnu. Det är första gången på safari och vi är helt förstummade av vad vi ser. Långsamt glider vi förbi några giraffer som fridfullt mumsar akacia. De vänder sig förvånat mot oss och ser ut att undra om det var något särskilt vi ville. När vi stått en stund och betraktat en elefanthjord, tycker tydligen ledarelefanten att det får vara nog, och gör ett irriterat utfall mot oss. Vår chaufför är klok nog att backa därifrån, för en uppretad elefant kan göra smulor av en safaribil.

Nu har det blivit varmare och på väg ut ur parken stannar vi vid en stor lejonflock som ligger och dåsar i skuggan. Det är cirka tjugo djur inklusive ungar. De små tumlar omkring med varandra i gräset, någon biter mamma i svansen och får en bestämd tillrättavisning. Vi stannar en lång stund hos lejonen och betraktar dem fulla av respekt och beundran.

Under eftermiddagen får vi plötsligt se att flera safaribilar samlats på ett ställe. Efteråt reflekterar vi över det hysteriska i situationen. Någon har fått syn på en gepard i ett buskage, och nu samlas snabbt ett tiotal bilar som upphetsat kör runt platsen. Det stackars skygga djuret gör vad det kan för att gömma sig. En gepard kan bara jaga i dagsljus och den här kanske får svälta eftersom den behöver lugn och ro för att skaffa föda.

 


Vandring i norra Thailand

Från Bangkok tar vi nattbussen till Chiang Mai i norra Thailand för att gå en trekkingtur, något som länge varit populärt bland resenärer. Vägen upp till startpunkten är slingrig och smal och det är redan lite svalare. Vi är sex personer som ska gå den fyra dagar långa vandringen med Mr Singh som guide. Han tillhör Karenfolket som aktivt kämpar för en egen stat här uppe.

När vi gått en stund kommer vi till en liten kaffeplantage där en extra guide väntar för att visa oss vägen till Lisu-byn där vi ska tillbringa första natten. Vi passerar risfält på branta sluttningar. Det är sen eftermiddag när byn skymtar i en liten dalgång. Väl nere i byn möts vi av barn, kycklingar och griskultingar. Barnen har små armband som de ivrigt bjuder ut till försäljning. Vi går en vända genom byn och tittar på skolan som regeringen byggt. Sedan länge har huvudnäringen här i trakten varit opium. Genom utbildning hoppas man styra över på andra saker, t ex risodling. Människorna återvänder nu hem efter dagens arbete på fälten. En gammal kvinna ger oss sitt bästa betelleende. Betelnötter som tuggas ger förutom en lätt berusning också intensivt röda tänder och läppar.

Vi återvänder till huset och maten som Singh lagat. Just idag är det midsommarafton och vi firar den med att äta en mycket smaklig grönsakssoppa med ris, sittande på korta trästubbar runt ett lågt bord. Huset har stampat jordgolv, saknar elektrisk belysning och vi tillbringar natten på en förhöjning av bambu. Familjen sover i ett annat hörn av rummet på en liknande säng. Under natten låter det som om byns alla hundar har årets uppgörelse. Tuppar gol i ett och stickande rök sipprar in genom de glesa bambuväggarna.

 


Ödemarken i "The red Centre", Australien

Nästa morgon styr vi kosan mot Leigh Creek för att fråga polisen om konditionen på vägarna norröver. Polistjänstemannen ska komma tillbaka klockan tre, men på dörren sitter ett fax som säger att vår väg ska gå att köra utan problem. I Lyndhurst, där alfaltvägen tar slut, frågar vi på bensinmacken och får svaret att det bör vara OK. Nu ligger 50 mil av grusväg på "the Oodnadatta Track" framför oss och vi ser det som en utmaning att klara detta med vår tvåhjulsdrivna bil. Med i bagaget finns en 25-liters behållare med bensin, en fläktrem och några extra vattendunkar.

Mil efter mil färdas vi genom det torra landskapet. Marken är rödbrun och det finns knappast några träd, bara små buskar här och där. Det finns egentligen inget att titta på, men ändå ligger det något suggestivt och magiskt i tomheten. Även de få människor vi möter är annorlunda. Man vinkar och känner sig bekant på en gång. Vi kör mot Maree utan att möta en enda människa eller se ett hus. Länge hinner vi vrida och vända på kartan, smaka på namnet och göra oss en bild av hur det ser ut där. Det blir sedan något av en antiklimax när vi kommer fram för att upptäcka att orten bara består av några hus, en bensinmack och en pub. Ibland står varningsskyltar att vägen korsar en creek, en uttorkad flodbädd. Var och en har ett eget namn som ger en liten aning om hur de människor som byggde vägen kände sig. Vi kör genom "Breakfast time Creek", "Disappointment Creek ", och "No name Creek".

Ett traktordäck med ett oljefat i mitten står utställt vid vägen och tjänar som brevlåda åt någon av öknens innevånare. Vi gissar att den rejält tilltagna dimensionen är till för att brevbäraren ska träffa rätt med post och paket. Plötsligt får vi syn på en träskylt som skvallrar om att det finns en camping i närheten. Vi slår upp tältet och sitter kvar vid brasan ända tills det är becksvart, smuttande lite vin från Barossa Valley.

 


Papua Nya Guinea, en bit stenålder

Denna natt har vi sovit hos Noah Waskum i byn Kimbangua. Vi vaknar av att Noah tänder sin fotogenbrännare för att värma riset som blev över igår. Efter frukost är vi ivriga att ta en första titt på byn i dagsljus. Det är tidigt, men de flesta vuxna har redan gett sig ut för att arbeta på sina små odlingar i djungeln som omger byn. Allt vi ser är glöden i eldstäderna framför hyddorna, några äldre kvinnor och små barn. De flesta husen är av bambu med tak av palmblad.

I Maprikområdet finns många vackra Haus Tambaran, heliga hus med mycket speciellt utseende. Parlamentshuset i huvudstaden Port Moresby har haft dem som förebild. Noah tar oss till Kimbanguas Haus Tambaran och vi kan på nära håll beundra målningarna och sniderierna. Längs stigen genom skogen möter vi folk på väg till och från sina odlingar. Alla hälsar och ser mycket glada ut och många vill ta i hand. Emot oss kommer en gammal man iklädd endast ett höftskynke och med några långa spjut över axeln. När vi ber att få fotografera honom ser han bara nöjd ut och förklarar med teckenspråk och lite pidginengelska att han som är så stor och stark skulle vara en bättre vakt åt oss än lille Noah. Innan bilden kan tas får vi varsamt ta ifrån honom de badskor han håller i handen under ett "nogat bilong P.N.G" (Dessa tillhör inte P.N.G).

Ett nytt Haus Tambaran håller på att byggas i en annan del av byn. Utanför sitter några män och knyter långa kedjor av bambu som ska användas som dekoration när byggnaden fått sitt tak av palmblad och står färdig. Vi tar så småningom stigen tillbaka mot Maprik där vi ska försöka hitta en bil till Pagwi för att komma ut på Sepikfloden. Några gånger har det hänt att resenärer blivit rånade på stigen när de återvänt utan eskort. Tillsammans med Noah korsar vi ån och kan sedan fortsätta promenaden. Under vägen möter vi många människor som alla hälsar och pratar några ord med vår värd.